18 Maj
Burgerbukta
Oj vad skönt jag har sovit i natt! Borde kanske ha blivit sjökapten istället för kapten i Flygvapnet. Att sakta gungas till sömns till ljudet av en båtmotor passar mig tydligen ypperligt. Hade satt telefonen på väckning kl 0700, men var vaken och pigg redan 0630. Nyfiken på var vi var, klädde jag på mig och gick ut på däck. När jag kom ut såg jag i princip bara snö och is. Men vilket maffigt landskap. Stod länge och bara njöt av anblicken av den här naturen – is, snöklädda toppar, framkanten på glaciären och mörkt kallt vatten mellan isflaken utanför oss. Tydligen hade vi ”parkerat” Origo i isen. Häftigt. Var bara att traska ner till hytten igen för att hämta kameran. När jag passerade matsalen blev det lite småprat med Mieze. Tillbaks uppe på däck var jag inte ensam längre, så nu var vi några stycken som stod och beundrade vyerna.
Vid frukosten meddelade Jens planerna för dagen. Vi ska köra söderut längs med kusten, för att till kvällen gå in i en bukt där vi skall tillbringa natten. Lite av en transportsträcka, men man vet aldrig vad som kan dölja sig på stranden.
Så här blev rutten för dag 2.
Frukosten avverkades snabbt, för jag ville ju inte missa när vi la ut från isen. Det här var ett nytt inslag, i höstas förtöjde vi inte inne i isen. Lite efter klockan 0800 startade motorena, och vi förflyttade oss ut på däck. Nu la vi också märke till ”små” fotavtryck på isen. Perfekt, då finns det björnar i området.
Fridtjovglaciären.
Det här ser ju lovande ut, även om det inte var dagsfärska spår.
Det tog en stund innan vi började röra oss, men så småningom började Origa knuffa undan isflaken. Origo byggdes 1955 som ett Isförstärkt lotsfartyg, så den här isen var inga problem att forcera.
När vi kommit ut ur isen och började sätta fart kändes det att det var ganska blåsigt. Inte helt lätt att stå och fota samtidigt som jag försökte hålla balansen. Och ändå var vi inte på väg ut mot öppet hav, utan bara över till andra sidan av fjorden. Helt ute i obyggden var vi tydligen inte, för det fanns en hytte och andra tecken på mänskligt liv på stranden.
Fjällkedjan som ledde in mot glaciären var verkligen fascinerande att studera. Fullt av linjer, diagonala såväl som lodräta. Snön fungerade som extra dramatik över fjällkedjan, där gammal snö tillsammans med nysnön bildade mönster. Här blev det många foton, varav jag valt att visa två st.
Inloppet till Hornsund.
Nu tuffade vi på över Van Mijenfjorden och passerade väster om en ö, Akselöja. Nu tänkte jag ta igen lite av vad jag missade i höstas. Då blev det inte många, om ens något, besök i styrhytten. Här inne var det varmt och skönt och det stora lugnet rådde. Emil satt i kaptensstolen och överlät navigeringsplaneringen åt andra besättningsmedlemmar. I den vänstra stolen satt Jens med kikaren i högsta hugg och dammsög verkligen stranden med blicken. Det kändes tryggt, risken att vi skulle missa något djur verkade obefintlig!
Att vara kapten verkar ju inte vara så svårt….
Då verkar det där med sjökort och planering knepigare. I alla fall för en lekman.
Här får man lite vibbar från gamla dagar när det inte var så mycket teknik som styrde fartyget.
Vår expeditionsledare Jens, på spaning efter björn och andra vilda djur.
På andra sidan fjorden passerade vi ganska nära land, och plötsligt hojtade Jens till: "Polarräv på stranden!" Emil la snabbt om kursen och vi gick så nära land han vågade.Så fick jag då se mitt livs första polarräv. En liten smäcker rackare, som fick mig att önska att jag haft ett bättre teleobjektiv. Men lyckades i alla fall fånga den lilla vita pricken på bild, även om den inte blev helt skarp.
Polarräv vid mynningen av Van Keulenfjorden.
Nöjda med jackpotten på fjällräv lämnade vi nu Van Keulenfjorden och styrde ut mot öppet hav. När vi rundade Kapp Lyell kändes det verkligen att det var en blåsig dag. Men trots detta var det riktigt skönt att stå ute på övre däck. Väl påpälsad med overall, vantar och mössa var det riktigt härligt att känna av naturens krafter. Nåja, krafter o krafter, det var ju långt ifrån storm, men för landkrabban Eva blåste och gungade det rejält. Tror dock att Emil och co kallade det för en lite kraftigare bris… Något fotograferande blev det i alla fall inte för det krävdes minst en hand för att hålla i sig.
Auduns tolkning av rävmötet.
Under eftermiddagens färd söderut mojnade dock vinden. Plötsligt stannade vi mitt ute på vattnet och alla som inte låg och vilade undrade varför. Valar? Valrossar? Sälar?... Nej det var bara ett möte med M/S Freya som var på väg upp mot Longyearbyen. Det blev en ganska lång eftermiddag, så även jag övergav däcket för att sträcka ut mig på sängen en stund. Visade sig vara ett väldigt klokt beslut med tanke på hur kvällen utvecklade sig.
Efter middagen lämnade vi det öppna vattnet och svängde in i Hornsund. . Ute var det nu riktigt mulet och snön hängde i luften. Den mörka himlen gav en fin inramning till fjällen som vi gled förbi, med snö av växlande ålder på topparna. Nysnön på vissa av topparna fick det nästan att se ut som om bergen var photoshopade in i landskapet. Snyggt och storslaget!
Nu mötte vi även de första (i alla fall de första jag såg) turkosfärgade isflaken. Jag slutar aldrig att förundras över den häftiga färgen.
Vi fortsätter in i Burgerbukta, och det är så storslaget ute så jag och två till väljer att fortsätta stå uppe på däck. Klockan har nu passerat 2200 och det börjar faktiskt bli lite mörkt ute. Anledningen är de mörka snömolnen som nu också börjar släppa lite nederbörd. Ögonen följer strandkanten och så plötsligt stannar de till på en fläck vid några stenar. Är det…. Kan det verkligen vara…. Det MÅSTE vara…. En isbjörn! Jag hojtar till Michael som står med en kikare på däcket under mig, och även han har sett den. Han hojtar och vinkar och lyckas få besättningens uppmärksamhet. Stopp i maskineriet, och snart var alla uppe på däck!
Den var inte så stor, så vi gissade på att det var en hona. Hon var i alla fall väl märkt med både sändarhalsband runt halsen och nummer 67 stämplat över hela baken. Kanske de fastboendes sätt att spela en form av kobingo. Men här gäller det att pricka av de numrerade björnarna. Måste i så fall ta lång tid innan någon får bingo! Vi följde honans promenad längs med stranden under en dryg timme. Hon gjorde även några avstickare upp längs fjällsidan, men det såg verkligen jobbigt ut. Fick associationer till vår älskade S:t Bernhardshund Baloo, som ofrånkomligt sjönk ner till magen så fort han kom ut i lössnö. Även den här honan hade det jobbigt i snön, men det var fascinerande att se hur hon använde de stora fötterna (ramarna) till att ”paddla sig fram. Effektivt var det i alla fall!
Kändes verkligen ofattbart att stå här i snöfallet och titta på isbjörn. Tänk att jag skulle få uppleva att få se detta fantastiska djur ännu en gång, och dessutom redan på andra dagen av resan. Favorit i repris från i höstas med många björnar? Efter förra resan var planen att byta ut mitt Sigma 150 – 500 till ett lite starkare, men det hade jag ju inte hunnit med. Men det kändes som om vi var lite för långt bort för att få de där perfekta bilderna i det här ljusförhållandet. Tittade avundsjukt på Lars och hans enorma teleobjektiv…. Efter ett tags pulsande blev det tydligen jobbigt så hon beslöt sig snart för att ta sig ner till stranden igen. Tekniken för det var både rolig att se och imponerande. Så här ser det ut när en isbjörn åker rutschkana.
Efter en snabb nedfärd fortsatte hon längs med stranden, och vi följde givetvis hennes väg. Slogs av tanken att det hade varit roligt att få hoppa i zodiakerna och på sätt kunna komma lite närmre. Jens kanske inte var ligga pigg på att slänga i båtarna som Anders G varit i september? Den här gissningen visade sig under resans gång var helt fel, och det med råge.
Efter en stunds strandpromenad beslöt hon sig för att byta strand och hoppade i vattnet för en längre simtur. Hon var hela tiden uppvaktad av måsar och stormfåglar men verkade ha ett bestämt mål med sin simtur. Samtidigt fick vi nu gott om tid att studera fågellivet och isflaken i bukten. Honan steg så småningom i land på en annan landtunga.
En stund efter midnatt meddelade Jens att nu var det dags att hoppa i zodiakerna. Yes!!! Nu skulle det i alla fall bli “isbjörnsjakt” i zodiaker! Oj vad snabba vi var att förstärka klädseln, samla ihop all vår fotoutrustning, och ställa upp för att klättra ner i zodiakerna. Gruppens storlek gjorde att ilastningarna gick fort, och det var gott om plats i båtarna (fem resp sex st/båt).
Där borta är hon! Full fart framåt!
Va, är ni fortfarande med. Trodde jag skakat av mig er. Men kom inte nära, jag är farlig, och hungrig…
Jag gömmer mig ……… nu är jag borta!
Fortfarande kvar? Då lunkar jag väl vidare…
Nu fortsatte samma mönster som för någon timme sedan. Växlande promenad nere vid strandkanten kombinerad med avstickare upp mot fjället. Om det var så att hon ville komma bort från oss ska jag låta vara osagt, men hon verkade mest nyfiken över vad vi var för något som guppade runt ute på vattnet. Även här blev det lite kanåkning ner i vattnet, men det guppade så i zodiakerna så jag gav upp fotandet och ägnade mig åt att bara njuta av anblicken av björnen. Så småningom gav sig vår vän nr 67 med bestämda lunkanden iväg uppåt fjället.
När hon vände sig om och tittade på oss såg hon nästan uttråkad ut, både av vårt sällskap och över snön som nu föll mer intensivt.
Nu var det även hög tid för oss att ge oss av hem till Origo. Klock hade verkligen gått fort, vi hade varit ute i drygt två timmar, och klockan hade passerat 0200 när jag var ombord. Och vad möts man av då? Jo doften av varm glögg!! Ner i hytten, av med alla varma kläder och sen samling uppe i matsalen. Jag älskar verkligen glögg, alltid och varsomhelst, men det här var den godaste glögg jag någonsin druckit. Tack underbara besättning för detta!
Jens zodiak är framme vid Origo för avlastning. Det är först NU när jag sitter hemma och tittar på bilderna som jag slås av hur dåligt vädret hann bli. Där och då sprutade adrenalinet så den lilla bagatellen märkte jag inte.
Att krypa ner i kojen en timme senare var inte helt fel. Lite svårt bara att komma till ro efter kvällen/nattens fina upplevelse. Men motorljudet sövde skönt, så när besättningen körde in Origo i isen i Brepollen för övernattning sov jag gott.